Vår resa med husbil till Grekland sommaren 2015
(Foto: Anette Åhnbrink)
Vi har rest med husbil till Grekland de senaste elva åren, vi har åkt olika vägar, ibland med färja och ibland har vi kört hela vägen ner, se även Resväg till Grekland.
Förra året var första gången på 27 år som vi inte hade några barn med oss! Det var både skönt och ovant, ingen som pockade på uppmärksamhet eller ville ha mat och så vidare men vi saknade den yngsta sonen som är den av de tre barnen som har vuxit upp med husbil och som har tyckt att det varit okej att resa runt i Europa med sina old people!
Resan tog sin början en söndagseftermiddag i juni. Vi hade stämt träff med några kompisar på vägen och det blev vid vågen i Helsingborg där man kan väga sina fordon. Det skulle vi kanske inte ha gjort och vi kom undan med blotta förskräckelsen att vågen inte visade mer än vad som var tillåtet. Till nästa långresa behöver vi tänka över vikten!
På www.motormannens.se kan man läsa om allt vad gäller vikt och hur och var man kan köra med sina husbilar, även vad man ska betala i de olika länderna på vägen söderut!
Kompisarna som egentligen inte skulle ha någon husbilssemester skulle ta färja från Trelleborg på natten och själva valde vi att åka obokade och chansade på Gedser-Rostock! Så, det blev bro över till Köpenhamn och sedan rakt genom Danmark, kom med sista färjan och vi kom fram i Tyskland vid klockan 00.30, körde ett par mil och fastän att man inte ska, enligt "alla", stannade vi sedan på en bensinmack bland långtradare och danska husvagnsekipage på väg söderut! Våra kompisar såg oss och vi såg dem på morgonen men eftersom de bara hade två veckor på sig ner till Kroatien så hade de en något högre marschfart än oss.
Vi ödslade en hel del tid på att leta reda på en ställplats som skulle vara fin men tyvärr var det bara långliggande asfaltarbetare där så vi fortsatte och hittade en fin liten camping i Bad Gögging med de finaste servicehus jag någonsin sett!
Det finns olika appar, kartor, ställplatsböcker och campingböcker, även bra hemsidor för hela Europa, som ni kan kolla på innan eller när ni kör. Tänk på att ladda ner det digitala materialet bara så att det går att kolla offline!
Eftersom vi hade valt att ligga lite österut i Tyskland var vårt mål den andra dagen att komma igenom Österrike för att sedan köra så långt vi orkade, en god tanke...
Vi valde att köra av i Kiefersfelden och sedan var det icke betalväg genom Österrike som gällde. Vi kom till Felbertauern-tunneln där det tyvärr var vägarbeten så det tog lite tid men till slut närmade vi oss Villach och innan ni kommer dit kör ni in på en liten väg som är lite trixig före ni kommer in i Italien vid Tarvisio. Väl där ska ni hitta en icke betalväg som går in i Slovenien och då kommer ni fram till Kranskja Gora, motorvägen kommer efter någon mil, och för oss som har en relativt tung husbil, fem ton, ska nu ta en biljett och sedan när vi kommer fram till en betalstation är det bara att snällt betala... för de kollar i tullen om ni har betalt. Tulltjänstemannen blev lite paff när jag räckte fram alla kvitton!!!
Nu kände vi att vi lätt orkade köra på till Zagreb i Kroatien så det blev "pelle" i botten tack vare de väldigt raka, om än lite böljande, vägarna i Kroatien. Vi hade sett ut en ställplats som vi trodde oss veta var den låg men avfarten var tillsammans med den till en bensinmack så vi körde ju förbi! Jahaja, vad gör vi nu? Vi fixade lite att äta och att dricka, ringde Auto Camp Duvnak i Belgrad och frågade om det fanns plats och om det gör något att vi kom sent. Inga problem! Jag väntar på er, får vi till svar. Nu började den här dagens långa färd mot midnatt att kännas. Det är 40 mil mellan Zagreb och Belgrad, raka urtråkiga vägar, inget särskilt att titta på men jaja, tycker man inte om att köra så kan man köpa sig en sommarstuga brukar min kära man säga! Och körde gjorde vi och som vanligt när vi kommer till Belgrad så hittar vi inte. Det fick bli till att fråga en taxichaufför om han kunde köra framför och visa oss vägen. Han hade givetvis en bror i Södertälje och undrade vad vi gjorde här med vår stora husbil. Som tur var kom vi fram till campingen i tid. Campingen ligger uppe på en höjd ovanför Donau, underbart fint!
Det blev över 100 mil den dagen och det kändes i benen kan man säga och vi var väl lite inne på att stanna en dag och göra Belgrad. Men när vi vaknade nästa dag och visste att vi bara hade en dagstripp på 70 mil kvar innan vi skulle köra in i Grekland så gör det att det spritter i benen och äsch, Belgrad får vi se en annan gång! Så full fart iväg ut genom Serbien och nu hade vi bara Makedonien kvar. Vägarna i dessa länder har blivit så mycket bättre sedan vi körde här första gången och nu finns det till och med vägräcken uppe i bergen vid Veles. Däremot är inte motorvägen riktigt klar vid gränsen till Grekland så där fick vi ut och åka på den äldsta vägen en bit, men det gjorde inget för nu körde vi in i Grekland!
Känslan... Obeskrivlig! (Foto: Anette Åhnbrink)
När vi kör den här vägen brukar vi ha Thessaloniki som mål och finns det tid så tar vi oss ut på Halkidiki-halvön där det finns både fina campingar, kanske inte så många ställplatser, men vi har ett par stycken fricampingställen som vi brukar åka till och det var dit till Nikitas på Sithonia-halvön vi var på väg.
Vi hade fått regn, hagelskur uppe i bergen i Makedonien, och vi märkte när vi kom till Nikitas att det hade regnat där med så vi var tvungna att stanna för att se till att vi inte fastnade som vi gjorde på ett ställe för några år sedan när vi var på väg mot Kavala och kanske Istanbul. Den gången offrade vi vår stora matta för att komma loss, och nej, det blev inget Istanbul den gången men eftersom vi såg att det stod flera husbilar vid stranden så körde vi vidare och det gick bra. Vi fick ställa oss uppe på platån för det var fullt nere på plattan vilket inte gjorde oss något för nu var vi ju äntligen framme...
Här har vi träffat två italienare som var på väg någon annanstans och då tog vi deras plats nere på plattan, bra va? (Foto: Anette Åhnbrink)
På senare år har polisen blivit lite hårdare med det här att parkera/fricampa i Grekland så när polisen kom var vi beredda på att packa och dra men han sa bara åt oss att ha stolarna nere på stranden och inget framme vid bilen så är det okej. Tack sa vi, och kan man ha det bättre?
Dock stod det två fransmän med husbil framför oss och polisen tyckte inte det var ok så de packade ihop och åkte. Vi vet att man får böter, det fick vi för två år sedan och det fastän vi bara sov i husbilen! Det gäller att ta seden dit man kommer och det här stället är så bra att det vore synd om man inte fick stå här längre, men man vet aldrig, i år kanske det inte går alls! Vi hade hur som haver underbara dagar här och med hjälp av el-cyklarna kunde vi ta oss in till själva samhället och jag tror vi åt resans dyraste middag här.
Vi var nu sugna på lite camping så vi rundade Thessaloniki, en underbar stad, och tog sikte på Volos och Pelion-halvön. Här har vi varit många gånger, första gången körde vi personbil från Igoumenitsa över bergen på den gamla vägen (jag hyperventilerade hela vägen), förbi Meteora, Larissa och sedan till Volos. Vi hyrde en lägenhet i den lilla byn Afissos, dit det har gått charter en gång i tiden, som är en riktig liten pärla!
Vi åkte hit med husbil första gången 2004 och då hamnade vi på Sikia camping, vår absolut mesta favoritcamping i Grekland! Det är två holländska systrar som gifte sig med två grekiska bröder som sedan dess har drivit campingen i drygt 30 år. Den yngre generationen börjar nu ta över men systrarna satt där i receptionen när vi kom och är så trevliga och välkomnande!
Förra året var den grekiska krisen på tapeten väldigt mycket och alla frågade om vi verkligen skulle åka dit, allt kommer att ta slut, mat och pengar, och visst, när vi kom till Thessaloniki så märkte vi att folk bunkrade en del och att det var kö till bankomaterna men för oss turister var det ju aldrig någon fara. Vi kunde ta ut pengar som vanligt och maten tog inte slut... däremot när vi kom till Sikia camping märkte vi att det var lite kris för så lite gäster, både på hotell/lägenheter och på campingen, har de nog aldrig haft. Lite tur i oturen hade vi då eftersom vi fick ta den, i vårt tycke, bästa platsen på hela campingen.
Så här ser den ut! (Foto: Anette Åhnbrink)
Man har en underbar utsikt över havet och till vänster om oss finns en trappa ner till den lilla stranden. Här hade vi det så skönt, cyklade längre sträckor och besökte bland annat Afissos, som fortfarande är en liten pärla, men även Kala Nera där det finns lite affärer och några restauranger som gör att vi kunde stilla vårt behov av pita gyros och Mythos.
Efter vecka med glam-camping bestämde vi oss för att åka vidare och systrarna blev så ledsna att vi nästan valde att stanna.
Volos ligger ungefär 30 mil från Aten och det är motorväg hela vägen. Det är ganska dyrt för oss i husbil att köra på motorväg för vi betalar för höjden på fordonet, fråga mig inte varför...
Aten är alltid Aten, men nu hade vi siktet inställt på Epidavros, eller rättare sagt vägen dit från Korinth, längs berget. Det var ett tag sedan vi åkte där och jag kommer ihåg första gången när skyltarna dök upp med varning för kurviga vägar och stark lutning. Jag var livrädd (har åkt på värre efter det) så nu var det inte så farligt och vi hade fått ett tips från en vän på Instagram om en by som heter Korfos. Vi vågade oss dock inte ner och nu i efterhand har jag fått veta att många tyskar åker dit med husbil, och vår devis är, har du en tysk husbil framför dig, så följ den!!! Så det var ju lite synd. Palea Epidavros kände vi inte för så vi ställde gps:en på Napflion men den hittade ju den minsta vägen dit givetvis men till slut kom vi ut på den riktiga vägen, puh!
Vi visste inte riktigt var vi skulle ta vägen men vi visste sedan förut att på andra sidan berget av staden finns en lång stor sandstrand, Paralia Kathrona, så vi åkte dit och det stod flera husbilar där; fransmän, greker och någon italienare. Det verkade okej så vi stannade och förstås kom det en polis men eftersom alla gjorde som man skulle så var det ok för honom.
Det bästa med den här platsen, genom ett tips av ett par som bloggar (pensionärsvil(l)an), är att man kan cykla längs med havet in till Napflion, en underbar cykeltur.
Efter Napflion, som vi absolut ska tillbaka till för vi måste ju fotografera mera, så åkte vi i princip runt bukten förbi Napflion och hamnade på andra sidan mot där vi var. Vi var på väg till en liten fiskehamn utanför samhället Agia Andreas där vi året innan hamnade efter en hysterisk färd över bergen från Gythio till Leonidio/Plaka. Jag är sällan tyst när vi åker och anmärker på det ena och det andra när min man kör men den här gången var jag knäpptyst i två timmar, hyperventilerade och kunde inte ens fotografera med telefonen för det var så högt, så kurvigt, så brant utan vägräcken. Helt enkelt bara för mycket av allt! Efter den pärsen hittade vi inte någon ställplats i Plaka även om det sägs att den ska finna så vi åkte uppåt på vägen och vilket landskap! Underbart, vilka hus! Se fotot.
(Foto: Anette Åhnbrink)
Vi hade läst om den lilla fiskehamnen och när vi tankade på bensinmacken, både diesel och vatten, tror vi tvättade bilen också, så fick vi en exakt vägbeskrivning, perfekt! En liten fiskehamn med ganska många små båtar där farbröderna åkte ut och in med sina båtar, tog sig sen en ouzo eller två på de två tavernorna som fanns. Tavernorna var lika bra eller dålig, beror på hur man ser det, och vi åt på båda två och den som ligger närmast hamnen var den vi tyckte mest om. Eftersom vi var där förra året kände ägaren igen oss men vi kände att här hade krisen drabbat invånarna så vi drack öl och hemkört vin, ouzo och åt det som fanns!
Vi och ouzo. (Foto: Anette Åhnbrink)
Nu hade vi fricampat en vecka så toaletter och vattentank var fulla och vi var i behov av att campa helt enkelt. Vi kör upp mot Napflion igen och kör förbi byn för att sedan komma ut på den fina motorvägen från Aten till Kalamata. Motorvägen är nästan färdig, det fattas bara en bro.
Vi kom till Kalamata och svängde höger mot Koroni. Det var några år sedan vi åkte den här vägen och när jag som läser kartan sa "nu ska vi svänga", svarade min man "är du säker på det?" Det var den dagens felsägning och vi hamnade nu på en smal väg som gick till Finikounda för det stod på skyltarna. Jag blir sällan imponerad, men den dagen insåg jag att min kära man kan köra husbil och hur han körde! Det var träd i vägen, hus i vägen, balkonger som var i vägen, motorcyklar som var i vägen, hemska backar som vi skulle upp- och nerför och när vi till slut var framme på campingen i Finikounda och berättade för ägaren och hans dotter vilken väg vi kört så trodde de oss inte. De skrattade och det enda de sa var "why?". Därför att livet med husbil är att få uppleva saker och det ska inte vara enkelt, lägg därtill att vi har en tendens att råka ut för saker, så förstår ni.
Nu var vi framme på Anemomilos camping som är en favorit. Det finns flera bra campingar i Finikounda men vi har hamnat på den här ett par gånger nu och när dom ser att vi kommer så åker dottern och köper whiskey och Kahlua för det vet de att vi vill ha när vi sitter i baren och tittar på solnedgången eller tittar på fotboll. Alltid är det något mästerskap och eftersom det här är en vindsurfingmetropol så bor det många tyskar, österrikare och holländare här så det kan gå hett till ibland!
Strandbaren. (Foto: Anette Åhnbrink)
Finikounda/Finikounta/Finikes, kärt barn har många namn, ligger mellan Koroni och Methoni, lite närmare till Methoni och vi tog cyklarna dit en dag för att utforska Methoni castle. Fint och mycket sevärt!
Och så här ser det ut längst ut, dit man kan gå.
Väldigt fint och man känner verkligen historiens
vingslag här! (Foto: Anette Åhnbrink)
(Foto: Anette Åhnbrink)
Hit kan ni gå och sätta er för en frappè eller en kall Mythos. Många turister badar på den lilla beachen här som i princip ligger inne i samhället och sedan sträcker sig runt hela bukten, men vi vet att det finns andra fina stränder mellan Methoni och Finikounda.
Till Koroni tog vi taxi, inte billigt, men att hyra bil var inte att tänka på den här gången så det fick bli som det blev. Koroni är också en väldigt fin stad med sitt castle och en väldigt fin kyrka. Vi har dock sett båda två vid ett annat tillfälle och nu var vi mest intresserade av hur allt hade förändrats. Och lite förändring var det nog, ny väg och fler restauranger men man kände igen sig så det blev att vi stannade vid den underbara Zaga-stranden.
Zagastranden. (Foto: Anette Åhnbrink)
Nice, väldigt nice skulle jag säga, hyfsad taverna där nere och visst, det var mycket folk vid solstolarna, men som ni ser kan man gå en bit eller åka runt och parkera på andra sidan och där är det underbart!
Efter långa lata dagar och heta kvällar i byn så valde vi att åka vidare uppåt. Vi behövde nu fixa biljetter till en färja som skulle ta oss till Italien men före det hade vi några andra favoriter att besöka.
Vi åkte således förbi Methoni, Pylos, Costa Navarino, Marathapolis, Filiathron, Kyparissia, Kalo Nero, Zacharo, Pyrgos och kom fram till en liten camping i Palouki som heter Paradise. Det finns flera campingar i området men vi har valt denna och det beror nog på att när vi var nybörjare på både husbil, camping och Grekland, så fick vi när vi åkte med Minoan Lines (färjebolag) en karta och tips på olika campingar som på den tiden kallades för sunshine campings. Jag tror den finns kvar och den hjälpte oss att komma runt i hela Grekland. Vi åkte sonika efter kartan och jag tror vi har provat de flesta campingarna som fanns med på den. Det var då vi kom till Paradise första gången 2004 och sedan efter att ha provat den andra campingen som är lite skuggigare och där vi fick in myror i bilen, så bytte vi snabbt tillbaka till Paradise och sedan dess har vi varit Paradise trogna. Här finns många grekiska långliggare från Patras, många tyskar men även svenskar.
Årets värmebölja kom när vi efter några lata dagar och heta kvällar beslutade oss för att lämna Peloponnessos för den här gången.
Vi åkte upp mot Patra och den fina bron, som byggdes till OS 2004, men den var inte färdig när vi några dagar innan invigningen skulle åka på den så det var bara att vända... som tur var skulle vi ta färjan från Patra den gången.Vi åkte vidare över berget och körde mot Amfilochia, ibland är det motorväg, ibland körde vi på den äldsta vägen. Snart, snart kanske motorvägen här också är klar. Vi valde att svänga av i Amfilochia mot Lefkas och även här pågick det vägarbeten så det tog lite tid innan vi kom fram, men det är det värt!
På Lefkas finns det flera campingar med olika standard och olika lägen. Vi har varit på Santa Mavra (något av en svenskfavorit) men där tycker vi att man måste ha båt av något slag för att kunna ta sig till mysiga badställen som finns runt omkring.
I Poros finns en liten camping och det är väldigt trixigt att ta sig ner dit. För två år sedan hyrde vi bil och åkte runt på Lefkas och då var vi förbi där och det stod faktiskt en ganska stor svensk husbil där. Tyvärr träffade vi de inte vilket skulle ha varit kul för att höra hur de kom ner och upp för det finns en väldigt trång passage vid två hus samtidigt som vägen svänger. Fin liten by med många som kommer över dagen och badar.
Vassiliki heter en hamnstad på södra Lefkas där går det färjor till Kefalonia. Kan rekommenderas! Där finns en camping som är okej för några dagar, ett riktigt blåshål=vindsurfare. Staden har däremot vuxit enormt de sista åren med många hotell och restauranger, butiker och så vidare och det är riktigt mysigt att sitta i hamnen på kvällen och äta en god middag.
Men vårt favoritställe, Pefkoulia-stranden, där vi hamnade 1999 med personbil eftersom barnen ville bada i de turkosa höga vågorna. Sedan har det blivit lite av en tradition att avsluta våra Greklandsresor här. När vi kom tillbaka första gången med husbil såg vi att det var många som stod här och då frågade vi om det var okej att vi också gjorde det. Visst sa han som bestämde över både parkering och solstolar så året efter när vi kom tillbaka så stod vi där också. Det finns inte så mycket service; lite el och vatten och vi fick använda duscharna och toaletterna. För några år sedan när vi kom hade de byggt ut med pool och ny bardel och vi såg inga husbil. När farbrorn såg oss sa han bara hej Sverige! Ni kan få stå inne på området bakom duscharna. Vi bara tackade och log, helt perfekt!
Året innan hyrde vi bil och åkte runt för att se alla fina stränder på västsidan av Lefkas och Porto Katsiki går ju inte av för hackor. Det är lite svårt att ta sig ner med husbil men vi såg faktiskt ett par stycken som hade lyckats men vi var nöjda med att bara få se den här underbara stranden.
(Foto: Anette Åhnbrink)
Den här gången cyklade vi istället och närmaste samhälle är Agios Nikitas med liten strand där turbåtarna plockar upp de som vill åka på tur. Här finns många fina restauranger, flera butiker av olika slag och det är mycket folk i högsäsong men det kan ju vara trevligt ibland det också.
Eftersom vi kände att det var lite trångt på Lefkas nu, alla italienare hade börjat komma också, så vi drog oss uppåt kusten, förbi Preveza till ett gammalt fricamping-ställe. Vi hade ratat det i några år eftersom det har byggts en STOR strandbar där med hur många solstolar som helst och de har disco på kvällarna, även om det nog bara var på helgerna, men när vi kom var det lugnt och stilla. Vi drack lite kaffe och käkade frukost, vi såg att det stod några husbilar där, och eftersom alla verkade tillfreds och badade och solade så stannade vi också.
Det är en stor lång bred strand här i Kanali, och vill ni inte ligga på solstolarna så tar ni bara ert lilla parasoll och går åt andra hållet, simple as that!
Dock är det djupt här med höga vågor så det är lite vanskligt för gamla tanter som mig att bada här... så jag brukar passa på tidigt på morgonen när det är lugnt. Och det brukar lokalbefolkningen också göra. En dag kom en farbror med sin traktor och parkerade på stranden, tog sig ett dop, klev upp och åkte hem igen, så grekiskt!
På kvällen tog vi våra cyklar och märkte att det har blivit lite fler restauranger här och det är faktiskt en hel del turister här också. Många rumäner, bulgarer och serber hittar hit nu och det är väl en naturlig utveckling för turismen i Europa och grekerna kan ju inte tacka nej till turister. Det är nog det enda de är väldigt tacksamma för och aldrig är det någon som säger något annat på hela vår resa genom Grekland.
När vi ändå är inne på det här med den grekiska ekonomin så blir man ju lite ledsen när man ser hur andra husbilister gör. Vi åkte nu vidare till Ammoudia, som ligger i en fin bukt någon mil söder om Parga där floden Acheron kommer ner. Det går turbåtar till Parga, Paxos och så vidare och här finns även ett väldigt populärt fricamping-ställe, fram för allt för italienare och fransmän. Vi tycker också om det här stället med sina fina restauranger och långgrunda strand. Sonen har haft sin bästa wi-fi cafe här genom åren och vi brukar skoja och säga att hit är så långt italienarna åker. Hur menar vi då? Jo, de åker färja till Igoumenitsa, kör knappt tio mil och har hela bilen full med mat köpt hemma. Det enda de behöver är vatten och någonstans att tömma toaletten/eller toaletter vid stranden. Ett år var borgmästaren här så less på dem att han stängde av vattnet!!! Vi andra fick duscha med hjälp av köpt vatten. Dock insåg ju restaurangerna att om de inte gav oss vatten så kom vi ju inte och då var ju deras dagskassa borta! Vi säger alltid att är vi på en fricamping i Grekland, eller var som helst, så gynnar vi givetvis de lokala handlarna. Hur skulle det se ut om alla gjorde som italienarna? Det finns givetvis bra italienare också, men det är lite svårt att se dem ibland, för alla idioter, ursäkta. Vi har träffat så många tyskar, som faktiskt är föregångare i det här med att fricampa, och alla säger, fråga först, handla av grekerna, bjud på cigarretter eller en öl/ouzo för alla har inte så gott ställt som oss!
Själva bukten i Ammoudia, bakom de höga bergen ligger Parga. (Foto: Anette Åhnbrink)
Det här blev vårt sista nattstopp i Grekland för nu skulle vi ta nattfärjan från Igoumenitsa. Därför åkte vi ett par mil uppåt, biljetter hade vi redan fixat i Amaliada när vi var på camping Paradise. Vi handlade lite och åkte sedan upp mot den albanska gränsen och till ett lite samhälle, Sagiada, där vi hade fått tips om att man kan stå och även bada samt titta på Korfu som ligger på andra sidan!
Som alltid brukar vi äta middag på en favoritrestaurang inne i Igoumenitsa. Så gjorde vi även denna gång. Det roliga låg nu framför oss, att få checka in på hamnområdet, och se alla bilar, långtradare, husbilar, motorcyklar och bussar som alla ska åka med olika färjor. När det är dags så ska alla åka på på en gång och då har det ändå hänt en hel del med säkerheten sedan vi var här för sjutton år sedan! Alla trevliga långtradarchaufförer som vi har träffat, blivit bjudna på både melon och raki, berättat om var vi har varit och var vi kommer ifrån. Det är som en stor smältdegel och alla är trevliga mot varandra förutom när de ska åka på färjan då.
Nattfärja, vi kom iväg nästan i tid, ovanligt. Synd bara att en personbil glömt att stänga av sitt larm som man egentligen ska göra så sov inte så bra kan man säga, men vi kom fram till Italien i tid och det får man tacka för.
Vi som åkte på den här resan är: Anette (som har skrivit och har en egen blogg AEL:s tankar om livet) och Robert som har kört! Vi är 52 och 57 år gamla, bor i Sävedalen utanför Göteborg. Vi har just nu en dröm om att få flytta ut/in i vår husbil och kunna åka till Grekland när vi vill. Det kommer, men kanske inte riktigt än...
Solnedgången i Igoumenitsa får avsluta den här resan till Grekland sommaren 2015! (Foto: Anette Åhnbrink)