Skiathos- det första dygnet

• 

Detaljer

Kategori: Allmänt

Skapad torsdag, 22 maj 2014 16:26

Träffar: 53895

På plats 10 C och D satt vi i mörkblå lädersäten på inrikesplanet från Athen till Skisthos. Savannen av vajande grå hårstrån med några enstaka kala stenar kanske borde ha gett oss en hint av vad som komma skulle, men istället fokuserade vi på de grekiska skyltdockorna som trots att planet var i ständig lutning, på väg upp eller på väg ner, till varje pris skulle hinna med serveringen. Innan de ens hunnit servera den sista grå kalufsen slet de halvdruckna drycker ur händerna på de som försökte släcka sin törst för nu var vi redan på väg ner för landning på Skisthos. Fäll upp borden, sitt ner, på med säkerhetsbältena befallde dockorna. Skiathos är uppenbarligen är ett riktigt pensionärsparadis av stora mått för här finns bara två hårgfärger; grå och lila. Fotriktiga skor, dagrycksäckar, medhavd kaffetermos och gåstavar tillhör grundutrustningen här på hemmet Solflugan. På kvällen svirar man om till eleganta dresser, stänker på sig parfym och äger restaurangerna. Vi kommer inte riktigt in i gemenskapen utan möts med stor skepsis både hos våra balkonggrannar, i hotellets bar och nere på stranden. Man hälsar inte, man tittar snett och jag skulle inte bli förvånad om vi en dag får oss en gåstav i huvudet. Det känns ungefär som om vi har serverat rödvin till pannkaka. Big failure! Här pratar kaffetermosarna bara svenska och norska men det finns några enstaka britter som ändock bjuder på ett leende och drar av ett skämt. Märklig känsla det här men jag tror inte att det skapar några större känslomässiga ärr i våra försiktiga själar.

Klostret Evangelistria, Skiathos. (Foto: Markus Olsson) 

Igår snörade vi på oss skorna och vandrade upp till Evangelistriaklostret från 1794. En promenad på cirka en timme i lutning rakt upp och vaderna fick känna på vad det kan innebära att gå i kloster. Utsikten var ansträngningen värd och munkarna vet hur man drar in en slant till verksamheten så vi köpte oss en glass och svalkade oss under pergolan. En väg upp brukar i regel även betyda en väg ner och vi valde att ta en av vandringslederna genom skogen för att ta oss tillbaka till Skiathos stad. Naturligtvis kom vi att träffa på en ny orm. Har man berättat för mig i alla fall för jag såg den aldrig. Tydligen var det den superfarliga Miloshuggormen som bara finns på Milos men den måste ha simmat hit och slingrat sig upp för berget för från ingenstans hörde jag ett illvråll och en enorm skugga sveper högt över mitt huvud. Det var min vän Johan som såg den megagiftiga Miloshuggormen av en längd på 1,5 meter och decimetern tjock. Han landade ninjasäkert på stigen framför mig och skrek åt mig att löpa och den eftermiddagen satte vi nytt svenskt rekord i 100 meter häck. Vägen ner från klostret gick därmed mycket snabbare än vägen upp vilket gav oss lite extra tid att sitta i hotellbaren och ju fler Ouzo vi drack desto längre och fetare blev ormen.

Achladia Beach, Skiathos. (Foto: Markus Olsson) 

Frukosten äter vi varje morgon på vår balkong tillsammans med vår sköldpaddsfärgade kompis som säger mjau som ingen annan katt kan. Den älskar ost har vi märkt men den verkar ha en viss intolerans mot laktos för sedan vi började frukostera har den fått gaser om man säger så. Det kanske ändå finns en anledning till att balkonggrannarna inte vill chit chatta med oss. Imorgon lämnar vi Solflugan för en en dag på Achladia Beach, långt bort från hemmanent och gåstavar.

Tweet Tipsa en vän