Det andra dygnet på Naxos

• 

Detaljer

Kategori: Allmänt

Skapad söndag, 18 augusti 2013 07:27

Träffar: 54264

Idag har jag för första gången ätit en riktigt ruggig  maträtt. Så ruggig att jag inte ens tänker analyser vad det egentligen var som jag tuggade, tuggade och åter tuggade på. Ute på udden ligger en taverna, en traditionell sådan som endast servera hemlagad mat. Jo, jo, hemlagad var den alltid och säkert traditionell. Om köttstycket hade bjudit upp till zorba hade jag inte blivit förvånad. Jag klev in genom den spröjsade glasdörren och gick ut på den inplastade, fuktiga verandan med rått betonggolv. I ena hörnet av restaurangen satt två blonderade damer vars diskussion på engelska behandlade den inhemska colan och redan här kanske jag borde ha anat oråd när det för övrigt var helt tomt i lokalen. Jag slog mig ändock ner och beställde in en Mythos och lamm i citronsås. Smaskens i tanken. Jag tog upp min bok i vilken folk har slutat blivit mördade i och kom snabbt in i biljakten på en spansk motorväg. Efter en stund hörde jag ett steg, ett långsamt skrapande, ett steg, ett långsamt skrapande, ett steg... ut från köket kom en kutryggig man i brynja och med svarta, hängiga byxor. Han tog ett steg med högra benet och drog sedan det vänstra benet med sig med vänster hand. I den högra handen höll han köttet som sedan kom att vilja dansa folkdans med mig. Maten landade med en duns på bordet och fettet skvätte ner på den vita bordsduken. Jag åt en bit av köttet och tyckte mig höra tonerna av en klassisk zorba, tuggade, tuggade och tuggade, slutade tugga, svepte ölen, läste några kapitel, betalade och gick sedan längst ut på udden och satte mig ner och tittade på solnedgången över Paros. Så långt ifrån tuggat kött man kan komma.

Naxos, Mikri Vigla. Solnedgång över Paros. (Foto:Markus Olsson) 

Kostas och hans syster, som även hon kan svenska, har hjälpt mig att äntligen reda ut vad alla stränder i Mikri Vigla heter så framöver ska jag nog pricka rätt vad gäller detta. Det är rätt märkligt hur olika det låter när de pratar de olika språken. Ödmjuka när de pratar svenska och arga när de sedan skiftar till grekiska. Det är ju nästan så att man hukar sig för ordsalvorna som sprutar ur dem. Jag undrar vad handfat heter på grekiska? För handfatet jag har i detta boende är så stort att det känns som om att jag borstar tänderna över ett badkar. Den frasen skulle jag vilja kunna spruta ur mig på grekiska någon gång. Ett livsnödvändigt uttryck kan jag tycka.

Dagen spenderade jag annars i Kastraki och på stränderna där. Det tar cirka 40 minuter att gå dit från Mikri Vigla och 60 minuter om man går lite fel. Jag gick lite fel. Imorgon blir jag nog kvar här och odlar lite ångest över alla supertränade människor som kitesurfar medan jag ligger på sidan och smaskar pommes frites från strandbaren.

Naxos, Kastraki. (Foto: Markus Olsson) 

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, Naxos, Kastraki, taverna, mat, sommar, semester, stränder.

Tweet Tipsa en vän