Throwback Thursday: Ankomst Syros

Kategori: Allmänt
Skapad torsdag, 20 juli 2017 21:00
Träffar: 40467

Året är 2012 och jag är ute på min första långa öluff på egen hand.

Taxin kom faktiskt klockan 06.15 och hämtade mig. Jag blev så otroligt tacksam att när den silvergrå bilen i ilfart for uppför backen gjorde jag en silly-dance av lycka. Men säg den lycka som varar länge, den kan också förvandlas till skräck. "Kalimera" sa Kostas som till synes nyduschad med bakåtslickat, kolsvart, blankt hår öppnade bagageluckan. Mina happy-feet slutade med ens att steppa av rus och stelnade som om de stod i cement. I princip hela utrymmet togs upp av en stor svart plastsäck. Lukten som mötte mig var allt annat än trevlig. Här, mitt på en liten väg nära Batsi, Andros, blir jag upphämtad av en styckmördare så tidigt på morgonen att endast tupparna på bergsgårdarna har vaknat. Han tog min ryggsäck och tryckte ner den intill säcken, smällde igen luckan, log brett och bad mig ta plats. Jag kanske kan betala för mitt liv tänkte jag och hoppade motvilligt in i baksätet. Varken jag eller Kostas sa ett ord. Efter bara någon minut stannade han bilen intill en brant sluttning ner mot havet. Havet brusade mot de vassa klipporna långt, långt där nere. Det är nu det händer, tänkte jag. "One moment" sa Kostas och gick ut ur bilen, förbi dörren till baksätet och till bagageluckan. Han öppnade luckan och drog ut den tunga svarta plastsäcken och hivande ner den på den sopphög jag lyckades se när jag försiktigt tryckte min illröda näsa mot fönsterrutan för att se vad som pågick. Ah, bara ett sätt att bli av med några veckors sopor tänkte jag och skrattade till nervöst, försökte gnugga bort fettfläcken på bilrutan min näsa efterlämnat och satte mig sedan rakryggad upp igen.

Glad att vara vid liv och att faktiskt komma med dagens enda färja till Syros gav jag Kostas saftigt med dricks.

 Ermoupolis ena kullen Syros
Den ena kullen i Ermoupolis, Syros. (Foto: Markus Olsson)

När färjan i strålande solsken och dryga 25 grader lade an i Ermoupolis kändes det riktigt skönt att kliva av direkt på hamnpromenaden som kantas av kaféer och barer. Genast satte jag mig ner på ett av dem och beställde in kaffe och en bit chokladpaj. Länge satt jag och lät den runda smaken leka Prästens lilla kråka i munnen och betraktade nyfiket folkmyllret. Det märktes att jag nu är i Kykladernas största stad, även ögruppens provinsstad. Gatorna är marmorbelagda, arkitekturen har en annan karaktär och grönsaksstånden kantar vägen upp till boendet jag har bokat. Jag har varit här förut och hittade den rätta vägen direkt. Till och med de gamla farbröderna satt kvar på det lilla kaféet i den smala gränden, precis som om de inte hade gjort något annat på tre år.

Ermoupolis grundades under frihetskriget av flyktingar från Psará och Híos och kom att växa till att bli Greklands mest betydelsefulla hamn under 1800-talet. Numera är det Pireus som har den titeln men hamnen på Syros är livligt trafikerad av flera färjelinjer och det är enkelt att ta sig till och från ön. Flyktingarna som flydde hit under frihetskriget hade en katolsk men även ortodox bakgrund vilket delade Ermoupolis i två delar vilket tydligt markeras med varsin kyrka på de två höjderna staden består av.

Syros Ermoupolis Paradise Rooms
Paradise Rooms i Ermoupolis, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Boendet jag bokat ligger centralt nedanför höjderna vilket är skönt för slitna muskler. Jag fick mitt rum direkt och lastade av packningen och gick upp på takterrassen för att läsa klart min bok. Det har jag nu gjort och den enda mannen på jorden som sedan inte var den enda blev den enda igen. Ett mörkt slut som sitter kvar som en blodigel. Nu krävs det nog en Harelquin-roman för att se ljuset igen... eller kanske inte förresten. Blodigeln får istället tas bort med sol och strand imorgon. Men märkbart tunga steg gick jag ner från takterrassen. Väl nere vid mitt rum stoppade jag nyckeln i låset och med ett litet knyck vred jag av nyckeln, eller snarare amputerade den utan varken bedövning eller narkos. Kvar i handen stod jag med en liten stump. Min första tanke var: KRIIIIIIIIIS! Men den lilla stumpen gick dock att pilla in tillräckligt för att kunna låsa och låsa upp dörren. Någon att ta hjälp av fanns inte att skåda och klockan 20.30 hade fortfarande inte någon synts till. Jag hoppas att en snäll liten grekisk tant skulle komma imorgon. En tant som inte ställer till ett grekiskt drama utan rycker lite på axlarna i sin svarta klänning, tar sig på huvudet, ler med hela sitt fåriga ansikte och bara säger att det ordnar sig.

Dagen har annars spenderats i skuggan och med full mundering. Kvinnan på apoteket som sålde after-sun till mig fäktade med armarna och sa att det är ju inte så konstigt att jag blir vallmoröd när jag är så vit. Oj, oj, oj. Oj, oj, oj.

Imorgon tänkte jag vandra igen, dock inte lika långt som sist. Efter den långa turen på Andros har jag liksom fått en extra häl. Jag känner mig rätt nöjd med det och vill inte få en till. Det är precis som om det är min ofödda tvilling som tittar ut. Några tänder lite hår. Undrar om han kan grekiska, det vore till stor hjälp.

Måne över Ermoupolis Syros
Måne över Ermopulois, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Nästa dag har nu infunnit sig och börjar även lida mot sen eftermiddag. I morse när jag hörde det intensiva städandet i grannrummen tog jag mitt mod tillfånga och stack försiktigt näsan utanför dörren för att se om det möjligtvis var en liten harmlös tant att förklara nyckelproblemet för. Det var svårt att avgöra. Hon var visserligen väldigt liten där hon stod och mumsade på en gyros pork i arla morgonstund men det sönderblonderade håret och den vassa näsan vittnade på något sätt om något annat än harmlöshet. Hon ojade sig lite men tog det lugnt och sa med lite fläsk mellan framtänderna att "It's ok". Det efterföljande telefonsamtalet lät dock väldigt mycket mer och jag sjönk ner så djupt jag kunde i min stol på uteplatsen medan jag åt den nyinköpta frukosten. Klockan tolv skulle låsbytet ske och den nya nyckeln skulle ligga i receptionen. Mycket riktigt gjorde den det och jag lade dit min lilla nyckelstump som en offergåva på den alltför höga receptionsdisken.

Under förmiddagen gjorde jag och min tvilling en dryga 2,5 timmarsvandring längs kustlinjen för att möjligtvis ta ett skönt dopp vid någon av de på kartan utmärkta stränderna. Det visade sig vara gjutna betongplattor med stegar ner i vattnet som kallades beach. Eftersom det blåste rätt kraftigt idag så avstod jag från att krossa min kropp mot betongen av de starka vågorna som säkerligen önskade livet ur mig. Tillbaka i stan satte jag mig under skuggan av ett parasoll och lät mig stärkas av en iskall Mythos och lite gyros pork. Jag hade ändå varit sugen på det ända sedan i morse när det viftade lockande mellan tantens tänder och retade mina köttsliga lustar. Medan jag satt där och smyglyssnade på tyskarnas konversation vid bordet bredvid gick nog världens minsta och äldsta man förbi. Skjortan var alldeles för stor, skorna lika så. De var som stora segelbåtar till den lilla, lilla kroppen. Om han hade velat hade han kunnat segla iväg över havet med sin stora vit- och rödrandiga skjorta som segel.

Torget i Ermoupolis Syros
Torget i Ermoupolis, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Eftermiddagen börjar nu gå över mot kväll och jag ska snart ut i skymningen och leta föda. Den senaste timmen har åtnjutits till både klassiska stycken på piano blandat med mer moderna toner på trummor. Till detta kan komponenten mycket parningssugen katt läggas och jag är väl inte den som ska döma men det upplevs inte så harmoniskt om jag ska vara helt ärlig.

Tweet
Tipsa en vän