Blogg

Om mig

Bild till bloggen
Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kalender

Nio recept med Halloumi

Halloumi 9 olika recept

Tänk vad mycket halloumi det har passera det här kakhålet egentligen! Jag kommer mycket väl ihåg när jag åt halloumi för första gången, aningen skeptisk till den gummiaktiga osten som gnisslade mellan tänderna. Sedan dessa har ett antal kilo halloumi gnisslat mellan mina tänder och det kommer garanterat bli många kilo till.

Vad man vet så tillverkades en variant av Halloumi redan på 1200-talet då får- och getbönderna konserverade sina djurs mjölk. Det var först på 50-talet som man började bland i ko-mjölk i osttillverkning när Cypern fick sina första kossor och det är än i dag den vanligaste blandningen när man tillverkar Halloumi: får-, get- och komjölk.

Proportionerna mellan de olika mjölksorterna beror helt enkelt på vilken tillgång det finns på dem. Under våren består Halloumin till större del av får- och getmjölk medan den senare på året innehåller mer komjölk. En äkta Halloumi får endast tillverkas på Cypern av mjölk som producerats på Cypern. I alla fall i de flesta delar världen där Halloumin är ett skyddat varumärke.

Det har blivit några Halloumirätter de senaste åren och här får du ett smakprov på några av dem:

Halloumismörgås med coleslaw gjord på grekisk yoghurt

Halloumismörgås
Halloumismörgås med coleslaw. (Foto: Markus Olsson)

En halloumismörgås med coleslaw gjord på grekisk yoghurt. Brödet jag använder är ett mjölfritt kesobröd men givetvis kan du använda det bröd som tilltala dig mest.

Receptet hittar du här: Halloumismörgås med coleslaw gjord på grekisk yoghurt (länk)

Halloumirårakor

Halloumirårakor
Halloumirårakor. (Foto: Markus Olsson)

Berika rårakorna med halloumi och rårakorna kommer för alltid vara berikade. Härligt krispiga med en naturligt god sälta. Servera med grekisk yoghurt blandad med soltorkade tomater.

Receptet hittar du här: Halloumirårakor (länk)

Halloumi- och jordgubbssallad

Halloumi och jordgubbssallad
Halloumi- och jordgubbssallad. (Foto: Markus Olsson)

En fräsch sommarsallad med Halloumi är supergott så fort solen strålar bryter igenom molntäcket. Ja, eller det är förresten alltid supergott. Enkelt att tillaga och smakar somrigt med jordgubbar.

Receptet hittar du här: Halloumi- och jordgubbssallad (länk)

Pizza bianco med riven halloumi

 Pizza med riven halloumi
Pizza med riven Halloumi. (Foto: Markus Olsson)

Det här är en sådan pizza där valet av pålägg bygger på skafferiets, kylskåpets och växthuset utbud. Svårare än så är det inte. För att få lite mer variation valde jag att göra en pizza bianco, det vill säga utan tomatsås. Istället pressade jag vitlök som jag blandade med olivolja och hackad, färsk oregano.

Receptet hittar du här: Pizza bianco med riven Halloumi (länk)

Pizza med Halloumibotten

Halloumipizza hel
Pizza med Halloumibotten. (Foto: Markus Olsson)

Det här är en pizza för alla som älskar halloumi och för alla som vill undvika mjölprodukter. Vilken topping du lägger på pizzan varierar förstås i det oändliga men i det här receptet blev det salami med färska champinjoner, paprika och lök.

Receptet hittar du här: Pizza med Halloumibotten (länk)

Halloumigryta

Hallouminese
Halloumigryta. (Foto: Markus Olsson)

Det här receptet är inte fullt ut vegetariskt men om du utesluter bacon och oxbuljongen och istället använder grönsaksbuljong och smaksätter grytan med ett par teskedar Chipotle Paste så kommer du åt den lätt rökiga smaken ändå.

Receptet hittar du här: Halloumigryta (länk)

Halloumi med zucchinisallad

Halloumi med zucchinisallad
Halloumi med zucchinissallad. (Foto: Markus Olsson)

En enkel och fräsch sallad med halloumi. Citronen ger en syrlig touch och är perfekt att ta till i sensommarvärmen. I det här receptet använde jag min grönsakssvarv och svarvade "spaghetti" av zucchinin men zucchinin kan lika gärna skivas/rivas tunt.

Receptet hittar du här: Halloumi med zucchinisallad (länk)

Halloumifries

Halloumi fries Halloumi sticks
Halloumifrise. (Foto: Markus Olsson)

Det är enkelt att göra egna halloumifries utan att använda fritös. Det är bara att steka dem i rikligt med olivolja på hög värme. Halloumin blir härligt krispig och passar perfekt som tillbehör till grillat kött och/eller grönsaker.

Receptet hittar du här: Halloumifries (länk)

Halloumi- och chorizosallad

Halloumi och chorizosallad
Halloumi- och chorizosallad. (Foto: Markus Olsson)

I det här receptet blandas sälta och en viss sötma i en neutral bas. Halloumi, soltorkade tomater, chorizo och grönsallad. Typ.

Receptet hittar du här: Halloumi- och chorizosallad (länk)

Läs mer: Andra recept inspirerade av det grekiska köket (länk)

Information om Paxos (och Antipaxos)

Startbild Paxos

I början av sommaren tillbringade jag några dagar på Paxos (och Antipaxos) bland de Joniska öarna. En angenäm upplevelse där jag bodde i hamnbyn Gaios och nyttjade bussen och båten för att ta mig runt på ön och till Antipaxos.

Mitt bestående intryck av Paxos är att det är en stilig ö, rustade för att ta emot dagsturister från Korfu och seglande jetsetare. Prisbilden blir också därefter men jag tycker inte det behöver vara negativt så länge man är medveten om det. Ju längre upp från hamnpromenaden i Gaios du går desto mer modesta blir priserna.

När det kommer till stränderna föredrar jag de helt otroliga stränderna på Antipaxos som kan tillhöra de absolut vackraste jag har upplevt i Grekland.

Jag har uppdaterat informationen om Paxos (Antipaxos) på hemsidan och du kan läsa mer om dessa platser här: Paxos med Antipaxos (länk)

Information om Parga

Parga startbilden

Det var hösten 2018 som jag vid ett dagsbesök blev riktigt nyfiken på denna semesterpärla och jag återvände därför till Parga för fem (allt för få) dagar nu maj/juni 2019.

Parga är definitivt en charterort men har på något sätt behållit sin bycharm och många menar att det finns en slags ö-känsla i Parga. Jag är benägen att hålla med och jag tror dessutom att bristen på stora hotellkomplex gör Parga gott och skapar en mer intim by-känsla. Men det är klart, det pratas skandinaviska friskt vid restaurangernas bord och på solstolarna intill. Mig gör det inget för Parga är förtjusande och hela området bjuder på många utflyktsmål och upplevelser.

Om du vill veta mer om Parga, stränderna och de olika utflyktsmålen kan du läsa mer om Parga här: Parga (länk)

Att resa med buss i Grekland- närmare bestämt på Korfu

Green Buses Station

När jag är ute och reser på de grekiska öarna, eller fastlandet med för den delen, så är jag sällan stagnerad på en och samma plats. Jag kan uppskatta de lata dagarna på stranden men föredrar att se mig omkring och ta del av ett område från olika vinklar och vrår. Vanligtvis vandrar jag till platser jag vill se, ofta hyr jag en vespa men inte allt för sällan nyttjar jag lokalbussen. Att bruka lokalbussarna, eller regionbussarna, i Grekland är många gånger ett smidigt och prisvärt sätt att ta sig runt på.

Fördelen med det grekiska bussystemet är att var du än är så kan du vinka till busschauffören så stannar denna och plockar upp dig. Oftast. Det är vid sällsynta tillfällen som detta inte fungerar, som i större städer men på öar och på mindre platser har det fungerat klockrent genom åren.

Olika platser har olika system för hur du köper bussbiljett men vanligtvis görs detta ombord på bussen av en person som går runt och tar betalt. Fråga på närmaste minimarket vad som gäller just där du är.

Korfu är en ganska stor ö och kan med fördel upptäckas via öns bussystem, de blå bussarna för stadstrafiken i Korfu stad och de gröna regionalbussarna som ombesörjer övriga ön.

Båt vid Paleokastitsa 2
Enkelt att ta buss till Paleokastritsa från Korfu stad. (Foto: Markus Olsson)

Jag valde att bo i Korfu stad där stationen för de gröna regionalbussarna ligger, Green Buses. Det tar cirka 15 minuter att gå från centrum till stationen där bussarna skickas ut åt olika håll. Stationen har ett antal gater där skyltar och utrop frekvent talar om vilken buss som går till vilken destination. Vill du köpa med dig något att äta och dricka på resan så finns det även ett kafé/ en kiosk att handla i.

Läs mer om Korfu här: Att upptäcka Korfu från Korfu stad (länk)

Du kan antingen köpa en bussbiljett i luckan inne på stationen eller direkt på bussen. Upptryckta tidtabeller gör det lätt att planera resdagarna och en uppdaterad hemsida ger även information om uppskattad restid. Att känna till den uppskattade restiden tycker jag är skönt att veta om förvirring kring var man egentligen är uppstår. Och jag brukar kunna blir en aning förvirrad på mina bussturer.

När jag besökte Korfu i somras valde jag ut vilka stränder och byar jag ville besöka, knallade till busstationen och for kors och tvärs över ön. Bussbiljetten köpte jag i from av en tur & returbiljett och det var bara att hoppa på den returbuss som passade bäst.

Olika färdmedel ger förstås olika möjligheter men på just den här resan så funkade buss bra för mig.

Hitta till busstationen i Korfu stad:

Information om avgångar och restider för Green Buses på Korfu: Green Buses (länk)

Att promenera till busstationen för Green Buses på Korfu:

Grekisk musik sommaren 2019

Mitt i sommaren med 30 grader runt knuten är det dags att förgylla årstiden med grekiska sommarhits. Närmare bestämt 20 stycken. Tjugo stycken sommarhits som Greek City Times (länk) nyligen har sammanställt.

De flesta låtarna är musiksläpp från i år med ett par undantag samt någon nygjord remix. Bitarna bestå av både upptempo och låtar i moll. Oavsett vad så älskar jag att berika min tidrymd med grekisk tonkonst och med njutfull sång. Grekland blir på så sätt alltid närvarande även när jag åtnjuter den svenska högsommaren.

Du hittar listan med grekisk sommarmusik 2019 (Greek summer 2019) på Spotify:

Jag har sedan en tid tillbaka även en längre lista (Grekisk musik) med grekisk musik sammanställd oavsett tidpunkt eller årstid. Du hittar den här:

Fem stränder du inte får missa på Syros i Grekland- Kykladernas högsäte

Syros start blogginlägg

För någon dag sedan fick jag en fråga om Syros och det fick mig att reflektera över min senaste visit på Kykladernas högsäte. Det är hela sju år sedan sist men jag har fortfarande starka minnen från min vandring längs kusten till magiska stränder som jag hade helt och hållet för mig själv.

Jag gillar verkligen Syros som bjuder på både stad och by, fina stränder och berg. Det är inte särskilt många skandinaver som hittar hit och ofta är det grekiska som oreras i byar och på stränder. Hamnstaden och provinsstaden Ermoupolis är ett myller av människor, fordon och varor. Ni vet en sådan där plats där man kan sitta och betrakta de grekiska vardagslivet i timtal. Jag tröttnar aldrig på sådant.

Måne över Ermoupolis Syros 2019
Ermoupolis, Syros. (Foto: Markus Olsson)

När färjan lade an i Ermoupolis i strålande solsken och dryga 25 grader kändes det riktigt skönt att kliva av direkt på hamnpromenaden som kantas av kaféer och barer. Jag satte mig genast ner på ett av dem och beställde in kaffe och en bit chokladpaj. Länge satt jag och lät den runda smaken leka Prästens lilla kråka i munnen och betraktade nyfiket folkmyllret. Det märktes att jag nu är i Kykladernas största stad, även ögruppens provinsstad. Gatorna är marmorbelagda, arkitekturen har en annan karaktär och grönsaksstånden kantar vägen upp till boendet jag har bokat. Jag har varit här förut och hittade den rätta vägen direkt. Till och med de gamla farbröderna satt kvar på det lilla kaféet i den smala gränden, precis som om de inte hade gjort något annat på tre år (juni 2012).

Ermoupolis har ingen direkt strand att prata om men längs västkusten finns flera stycken sand- och stenbäddar att gotta sig vid. Jag valde att spendera några nätter i en av de mer pittoreska byarna på Syros, Kini, vars egna strand är riktigt bra men från Kini kan du även fortsätta vandra vidare längs västkusten för att upptäcka magiska platser.

Kini Beach Syros
Kini Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Kini Beach Syros 2
Kini Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

I Kini finns egentligen två stränder; Kini Beach och Lotos Beach. Vid Kini Beach ligger några tavernor mot den gulvita, fina sanden och det är en perfekt plats att avnjuta en middag på medan den gyllengula solen sakta går ner vid horisonten. Här finns solstolar och parasoller att hyra men det finns även gott om plats att breda ut sin egen handduk vid sidan om.

Lotos Beach Kini Syros
Lotos Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Går du några minuter till vänster (om du har näsan pekandes ut mot vattnet) så kommer du till den mindre stranden Lotos Beach där stora träd skänker skugga. I backen ovanför finns även en större taverna att nyttja i fall hungern och törsten gör sig påmind.

Delfini Beach Syros
Delfini Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Tar du istället riktning höger vid Kini Beach når du med 30 minuters vandring klapperstenstranden Delfini Beach. Du startar vandringen så långt ut du kan komma på piren på höger sida i Kini där du till slut kommer till en betongtrappa som sedan övergår till en stig. Vid Delfini Beach finns ett par tavernor och några parasoller som skänker skugga intill dessa. Den del av stranden som ligger närmast Kini är omtyckt av nudister vilket jag upptäckte först på plats iklädd de största badshorts jag någons ägt .

Förste man på plats på stranden valde jag ut den mest bekväma delen och lade prydligt ut min blå handduk, gömde vattenflaskan från solen och lade mig tillrätta. Tiden gick och det började fyllas på med folk... naket folk. Lite lätt obekväm, alla naturistdrömmar till trots, insåg jag att jag tillhörde en tydlig minoritet med mina badbyxor på. Lätt obstinat bestämde jag mig för att jag minsann inte skulle behöva känna att min kritvita rumpa skulle behöva lysa som en fyr och locka fartyg på grund så jag behöll de svarta shortsen på. Fler och fler nakna människor samlades runt omkring mig och jag började skratta lite lätt nervöst för mig själv på min lilla filt (juni 2012).

Varvarousa Beach Syros
Varvarousa Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Från Delfini Beach kan du fortsätta vandringen till den mer avlägsna Varvarousa Beach (cirka en timmes vandring från Kini) med sin kritvita sand omfamnad av branta berg. Här finns inga faciliteter och du kan räkna med att vara ensam på förmiddagen och är du här off-season så är det inte säkert att någon ytterligare själ alls dyker upp. Jag delade stranden med en långnäbbad fågel och ljudet av min egna andning.

Aetos Beach Syros
Aetos Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Ett steg ännu längre bort från Kini, efter Varavarousa Beach, ligger den lilla stranden Aetos Beach. Ännu mer avlägset, ännu mer otillgänglig men kanske till och med snäppet vackrare än Varvarousa Beach.

Galissas Beach Syros
Galissas Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Om vi släpper vandringen med utgångspunkt Kini och åker till byn Galissas istället så finns där en ganska bred strand med fin, vit sand. Pinjeträd ger skugga en bit upp från vattnet och ger till och med möjlighet till vila i de krokiga, grova grenarna. Här finns solstolar och parasoll att hyra och några meter upp längs vägen kommer den första tavernan och därefter är det inte långt till korsningen där resten av restaurangutbudet ligger. Längs ena sidan av stranden finns en hamnpromenad och uppe på höjden ligger den lilla kyrkan Agios Pakou för den som vill tillskansa sig en religiös upplevelse.

Galissas träd Syros
Galissas Beach, Syros. (Foto: Markus Olsson)

Hitta till stränderna på Syros:

Nytt avsnitt om Aten på IGTV ute nu!

Ny finns ett nytt avsnitt ute på IGTV (Instagram TV) och återigen är det ett avsnitt om min älskade stad Aten. Visserligen är det ett avsnitt som enbart handlar om Athens Street Food Festival men samtidigt visar det på en av alla saker som staden har att erbjuda.

Athens Street Food Festival går av stapeln tre helger i maj varje år och det har inte varit lätt att pricka in den men i år lyckades jag med konststycket att botanisera i gatumaten. Det är inte bara grekisk street food som serveras här, snarare tvärtom. Det är kubanskt, jamaicanskt, indiskt, amerikanskt, italienskt och allt däremellan.

Läs mer: Athens Street Food Festival (länk)

Om du älskar street food kan jag lova dig att det är ett mecka där du kan hitta allt mellan himmel och jord, från sött till salt och från kött till vegetariskt. Inträdet ligge rpå 2,50 Euros och är helt klart värt det.

Kolla in min rundvandring där inne och läs blogginlägget via länken ovan:

Fem platser & saker att se och uppleva på Agistri

Startbild fem platser Agistri

Bara en timme ut i arkipelagen från Aten ligger de Saroniska öarna redo att ta emot weekendflyende Atenbor och några av oss, ofta inbitna, Greklandsresenärer. En av mina favoriter i ögruppen är den lilla ön Agistri, eller Angistri eller till och med Agkistri som ön också stavas. Kär ö har många namn eller hur är det nu ordspråket lyder?

Agistri är med sina 13,4 kvadratkilometer en prunkande småvuxen ö med kristallklart ljusblått vatten som skvalpar mot öns sand- och klippbad. Pinjeträdsdoften ligger tung och vaggar in dig i en underbar Medelhavsatmosfär.

Jag har varit på Agistri två gånger och är fortfarande lika förtjust i ön som första gången jag klev i land en stekhet fredag i början av juni 2018. Jag har förstås fler platser att uppleva på Agistri men här har jag listat (utan inbördes ordning) fem saker/platser att se och uppleva på Agistri.

Megalochori

Hus Megalochori Agistri
Megalochori, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Megalochori eller Milos som byn också kallas är Agistris huvudort och det är till hamnen i Megalochori du anländer om du tar dig hit med någon av snabbåtarna från Pireus.

Megalochori är en traditionell grekisk by där vardagslivet visar sig i en blandning av enkla enfärgade boningar och nyrenoverade objekt. Små gränder och kurviga gator tar dig förvånansvärt flitigt till helt nya platser för byn är inte särskilt stor men bjuder på så sätt ändå på en förtrollande upplevelse.

Megalochori on Agistri
Megalochori, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Vid vattenbrynet finns ett par restauranger och längre upp i byn ligger både tavernor, en pizzeria och Megalochoris gyros- och souvlakiställe. Ett par supermarkets samt en cykel- och mopeduthyrare finns även på plats.

Skala

Skala Agistri
Skala, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Skala ligger cirka 20 minuter promenadvägen bort från Megalochori och är den största turistorten på Agistri. Hit anländer den mer långsamma bilfärjan som på sin resa från Pireus även stannar på Egina.

Läs mer: Agistri- en av de Saroniska öarnas riktiga pärlor (länk)

I Skala ligger öns enda bankomat och de flesta boendena och hotellen vilket också återspeglas i antalet restauranger, tavernor, barer och kaféer. På helgerna samlas badsugna Atenbor och det blir lätt tjockt på Skalas egna strand som också är Agistris bästa sandstrand.

Beach Skala Agistri
Stranden i Skala, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Greklands bästa Moussaka

Världens bästa Moussaka Agistri
Moussaka på Hotel Theris, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Jag har rest till Grekland sedan 2004 och jag kan garantera att jag aldrig tidigare har ätit en sådan god Moussaka som på Hotel Theris restaurang i Megalochori. Och då har det ändå blivit en hel del Moussaka genom åren.

Hotellet har även en liten strandremsa precis nedanför restaurangen och under en eftermiddag kom jag att språka med en krumryggad äldre engelsman som rest till Agistri varje år de senaste 35 åren. Han menade att hotellet lyckats knyta till sig öns bästa kock och det återspeglas verkligen i varenda liten beståndsdel moussakan består av.

Vandra

Vy Megalochori Agistri
Vy mot Megalochori på vandring, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Även om Agistri är en förhållandevis liten ö så är det en skön vandringsö med leder som går över bergen bland gröna träd och intagande utsikt. Köp en karta på plats eller snacka med de som hyr ut boendet om var du kan ta dig fram. Agistri är så pass liten att du inte kan gå vilse utan förr eller senare leder leden fram till någon av byarna.

Vandring Agistri
Vandring på Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Halikada och övriga stränder

Halikada Agistri
Halikada beach, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

För mig är Agistri en riktig badö. Det finns stränder av olika särdrag, små badvikar och rena klippbad. Stranden Halikada strax söder om Skala når du till exempel via en stig ovanför havets brus förbi öns fricamapare. Väl framme krävs det klättring ner till stenstranden som utöver våghalsiga även lockar till sig naturister.

Dragonera Beach Agistri
Vid Dragonera Beach, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

Badvik utanför Skala Agistri
Badvik utanför Skala, Agistri. (Foto: Markus Olsson)

 På vandring mot Halikada Beach

Här kan du läsa mer om Agistri: Agistri (länk)

Att upptäcka Korfu från Korfu stad

Startbild Korfu

En fisk. En rökt fisk. Mannen på sätet framför mig plockar fram en rökt fisk och börjar sugnafsa på den. Han smaskar. De grå håren i öronen vippar i takt med nafsandet på fisken. Resan mellan Paxos och Korfu tar ungefär 75 minuter och i den blå plastkassen finns inte enbart en rökt fisk, det finns vitt bröd och brunvita kakor också. Det gäller att rusta sig för besöket på Korfu.

Det är en solig morgon som jag kliver i land i den nya hamnen i Korfu stad klockan 09.45. En kvart efter rederiets tidtabell. Google Maps säger att jag bara har tio minuters gångväg till boendet i Gamla stan. Jag sätter som vanligt av i fel riktning och kan inte klura ut hur jag ska vrida telefonen för att gå i de blå prickarnas riktning. Tolv minuter senare står jag dock i en gränd där husen ligger så nära att jag med ena handen kan ta på den blekrosa fasaden och med den andra handen ta på den gråvita fasaden mitt emot. Har jag hamnat rätt? Det är omöjligt att utläsa och jag ringer numret jag har till de som hyr ut studion på våning två i en av dessa lutande byggnader.

Old Town 1 Korfu
Korfu Old Town. (Foto: Markus Olsson)

Inom fem minuter ångar en man i ljusblå byxor och i mörkblå piké emot mig och tar mig de åtta (!) trapporna upp till våning två. Ja, om varje våning har fem meter i takhöjd så blir det några trappor att bestiga. Trapphuset är i trä och lutar åt alla håll och det känns som att vara i lustiga huset. Här och var saknas en bräda och i ett försök att rädd golvets utseende har man fäst en bit träfärgade korkmatta över. Golvet svajar och verkar ibland försvinna under fötterna.

Jag är mer än nöjd med mitt boende för de kommande fem dagarna och avsaknaden av ett par golvbrädor i trapphuset kan jag köpa. Jag ser det som ett besök i en nöjespark varje gång jag parerar mig upp och ner för trapporna.

Jag känner mig förnöjdsam med att bo i Korfu gamla stad. Jag avgudar den gamla stadsdelen med all sin avskalade skönhet. Defekta fasader, övergivna våningsplan, skamfilade fönsterluckor och innovativa lösningar för att torka sin blöta tvätt. Restauranger, barer, butiker, hala gatstenar och trafik i gränder så smala att backspeglarna måste fällas in. Ljudet av diskplock, skratt, mopeder och fåglar blandas och delas ut och olika håll. Jag vandrar i timtal och undrar om någon har räknat alla fönsterluckor?

Varje morgon äter jag frukost till ljudet av en marsch som verkar spelas på en gammal grammofon. En sådan där som man vevar upp. Ljudet låter skrapigt och takten går upp och ner med jämna mellanrum. Jag kommer på mig själv att tugga det brända rostbrödet i samma takt som grannens truppförflyttning sker. Jag kommer sakna det.

Old Town 2 Korfu
Korfu Old Town. (Foto: Markus Olsson)

En av Korfus alla fördelar är hennes kollektivtrafik. Blå bussar för stadstrafiken och närområdet samt gröna bussar för landsortstrafik. Som ensamresenär är jag inte alltid beredd att hyra ett fordon och ge mig ut på egen hand utan sällar mig hellre till det kollektiva. Kamratligt, tryggt och invant. Jag är nu inne på min fjärde dag i kollektivtrafiken och utnyttjar de gröna bussarna till fullo. Att bo i Korfu stad kräver sina bussresor för att nå de olika stränderna. En aktuell hemsida med avgångar, uppskattad restid och kostnad gör rundresandet enkelt och ångestfritt. En bussterminal med information och biljettförsäljning, tydliga terminaler och utrop om när och var bussarna går ger ro till en orolig resesjäl. Mina dagar på Korfu sker till stor del uppe på bussryggen där jag skumpar fram över potthålsberikade småvägar. Jag lär mig snabbt att känna igen männen med slitna magväskor och bleka jeans som tar betalt på bussen och ser till att vi går av och på, på rätt plats. Vi nickar igenkännande till varandra.

Paleokastritsa Korfu
Paleokastritsa, Korfu. (Foto: Markus Olsson)

Med hjälp av den lilla gratiskartan och den blåklädda Kostas väljer jag ut de platser jag vill besöka. Jag startar med Paleokastritsa som ligger på Korfus västkust långt norröver. Det gör även en väldigt många andra. Andra som anländer med chartrade bussar. Fastän vi är oräkneliga som vill uppleva de grönklädda bergens kontrast mot de gulvita sandstränderna och det smaragdfärgade havet så hittar jag min plats i mängden och trivs bra. Jag äter min första men inte sista Sofrito, låter en öl svalka mig medan jag tittar på utflyktbåtarnas kamp om att få plocka upp nya passagerare.

Katt Korfu
Min enögde vän. (Foto: Markus Olsson)

Kassiopi lockar mig härnäst. Jag kliver av vid ett litet torg och möter min enögda vän. Vi samspråkar en stund i skuggan innan jag går ner mot de olika stränderna som ligger i området. Temperaturen stiger snabbt över 30 grader och det är skönare att låta 80 procent av kroppen vara under vattenytan än ovanför.

Kalamionas Beach Korfu
Kalamionas Beach i Kassiopi, Korfu. (Foto: Markus Olsson)

Jag går längs huvudgatan, intar en gyros, fortsätter ner mot hamnen och går vidare runt udden och stannar till slut vid Kalamionas Beach där jag först startade och sedan backade tillbaka ifrån. Här stannar jag i några timmar. En annan Kostas kommer med sin guldfärgade hundvalp för att lära honom simma. Han är rädd för vatten men en godbit får honom att möta sina rädslor. Jag kanske ska börja med godbitar jag med?

Glyfada Beach 2 Korfu
Glyfada Beach, Korfu. (Foto: Markus Olsson)

Jag rider vidare med grön buss B17 till Glyfada Beach och den mjuka och för dagen brännheta sanden som framför allt finns på västkusten. Jag studsar fram mellan solstolar och parasoller när det är dags för ett dopp i det blå och undrar om det är så här det känns att gå på glödande kol. Glyfada är en organiserad strand där framför allt de två ändarna bjuder på mer fria alternativ. Jag sällar mig till den organiserade delen och gömmer mig under ett parasoll. Det är varmt. Jättevarmt.

Issos Beach 1 Korfu 20190611195443639
Issos Beach, Korfu. (Foto: Markus Olsson)

Gratiskartan pekar vidare på Issos Beach som en möjlig plats att besöka och jag skrittar dit. Det känns som att det inte finns ett slut på stranden och jag lockas av att gå till slutet som inte finns. Jag stannar dock vid det sista parasollet som vippar i takt med musiken som pumpas ut från plåtkiosken strax intill. Sanden är så het att det nästan ryker om den och jag grillar mina fotsulor i min iver att få tumla runt i det klara vattnet. Här stannar jag till klockan 16.45 när bussen går tillbaka till Korfu stad och den sista kvällens möjlighet till att irra omkring i de smala gränderna ges.

Korfu har mycket att upptäcka och mina dagar försvann lika snabbt som en skenande häst på stäppen. Jag lockas av att åka tillbaka för att vandra. Gratiskartan visade på fler möjligheter och de grillade fotsulorna längtar efter att få gör avtryck på vandringslederna.

Jag tänker att det kan vara bra att klura lite på var på Korfu som du vill bo när du planerar att inta ön. Vill du som jag korsa ön på härsan och tvärsan för att upptäcka platser eller vill du kanske hålla dig till ett visst område? Korfu har något att erbjuda på alla håll och kanter.

Här ser du tidtabellen och resmålen för de gröna bussarna: Korfu Green Buses (länk)

Hitta på Korfu:

Paxos & Antipaxos- två öar att kombinera i Grekland

Adobe Post 20190605 172452

Det är med sorg i kroppen som jag lämnar Ioannina. Med åldern får jag allt svårare för avsked, både när det gäller människor och när det gäller platser. På radion i den gulvita bussen ljuder det grekiska vemodet och letar sig in i mina blodådror och formar en värkande klump i halsen. Genom rutan registrerar jag alla detaljer jag kan. För att minnas. I fall jag aldrig kommer tillbaka igen. Den grå byggnaden med uppenbara konstruktionsproblem, vinrankan som gräver sig in i den spruckna fasaden och den krumma farbrorn som med käppen i ena handen tar stöd för att med den andra handen rensa i sin feta potatisodling.

Jag tar bussen från Ioannina ner till kusten och till hamnstaden Igoumentisa. En resa som tar cirka 1,5 timmar genom ett alplikt landskap. Två gånger lämnar vi motorvägen och släpper av passagerare på öde hållplatser bland rostiga bilar på övergivna bensinmackar.

Bussen svänger slutligen in på terminalområdet och stannar tätt intill biljettkontoren som ser ut som ombyggda konteinrar. Lucka 1-5 och 7 ger service till oss som vill lämna fastlandet för en stund. Lucka 6 finns inte och jag undrar om den är gömd någon annanstans där man säljer biljetter till destinationer som inte anslås på de handskrivna skyltarna. Min destination, Paxos, når man genom att besöka lucka nummer 5 men jag får omgående veta att biljetter inte kan införskaffas förrän efter klockan 11.00. Jag ser det som en möjlig kaffepaus och går över gatan till närmaste kafé. Där beställer jag en frappé och en smörgås som har sett sin bästa dagar, ja eller kanske till och med sin bästa vecka om jag utgår från smaken snarare än utseendet.

Klockan 12.30 lägger färjan Nanti ut och jag tar mina sjumilakliv rakt upp på däck och sätter mig i soldiset. Övertygad om att solksyddssfaktor inte behövs de närmaste 1,5 timmar innan båten når Paxos. Vid ankomst och av blickarna att döma är jag inte lika övertgad längre. Färgen röd är en underdrift. Aj.

Färjan anländer till den nya hamnen i Gaios vilket innebär en promenad på cirka 15 minuter längs med den naturliga kanal som löper mellan Paxos och kobben precis utanför. Vattnet är smaragdgrönt och moderna, eleganta segelbåtar ligger tätt intillvarandra som om de vore 100 siamesiska tvillingar beroende av varandras livsuppehållande system.

Gaios Paxos 1
Gaios, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Efter några hundra meter börjar hus på min högra sida att pryda vattenbrynet. Fasaderna är i alla möjliga färger men ofta i en rosa-röd-orange ton med fönsterluckor som bryter i blått eller grönt. Serveringarna avbyter varandra och stärkta skjortkragar ger stöd åt personalens brunbrända halsar. En känsla av en självklar medvetenhet infinner sig och sneglar jag på menyerna så reflkteras medvetenheten även där. Dagsturisterna från Korfu är många och det gäller att göra affär med dem som inte återvänder. Min gyros kostar 10 Euro när jag med en enkel rätt försöker dämpa min hunger.

Vita, handmålade skyltar visar "vägen" till mitt boende: Faros. Trappstegen är ojämna och i olika höjd. Knäna knakar och jag tippar nästan baklänges av ryggsäckens tyngd. Jag gillar boendet som påminner om en 70-talsgrotta i brunt och grönt. Någon har någongång tänkt att detta är riktigt top notch och med bröstet fyllt av stoltet slagit upp portarna till verksamheten.

Gaios Paxos 2
Gaios, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Faros ligger en bit upp i sluttningen och den ljuvliga utsikten ner mot vattnet är dagsaktuell. Jag bor mellan två andra rum som inhyser äldre engelsmän. På ena sidan bor en man som hämtad ur serien Bröderna Dal och som gärna högt och med urbrittisk uttal läser för sin fru ur en bok med bruna, trasiga läderpärmar. På andra sidan bor en ihopsjunken man som inte verkar äga någon tröja. Han pratar med sig själv och emellanåt ger han sig själv en utskällning. Han mår nog inte så bra men han har i alla fall varit på fler öar i Grekland än vad jag har. Han ser ut att ha läst upp nyheterna på BBC i mitten av 80-talet. Mittemelllan dem bor jag som precis har insett att min bubbelgångare här i livet är Sloth i kultfilmen Döskallegänget (The Goonies).

Regnet öser ner med jämna mellanrum. Ute på balkongen är det kallt men jag sitter där ändå och fryser om fötterna. Nere vid vattnet hör jag Gullbritt ropa "Det går för snabbt" när de lättar ankare för att segla vidare ut bland de Joniska öarna. Grannen skäller lite på sig själv och jag dricker en kopp kaffe och äter en körsbärskaka. Jag undrar om jag kan tappa ett par kilo innan jag kommer hem. Ingen kaka imorgon. Imorgon tar jag bussen till Lakka som ligger på Paxos nordligaste spets.

Nu är det imorgon. I horisonten ser jag en siluett som marscherar med resoluta steg. Jag står och trampar vid lokalbussens hållplats i Gaios i väntan på att få se en annan del av ön. Jag börjar ganska snart trampa i samma takt som kommendanten som närmar sig i ett fast tempo. Innan jag kan urskilja ett ansikte ser jag en stor hand peka mot den bakre dörren på bussen. "Inside!" ryter en kvinnoröst fylld av livserfarenhet. Två små smala ögon granskar mig från knopp till tå. Ovanför ögonen svallar ett mörkbrunt hår med ljusa slingor, runt halsen slingrar sig en sjal i orange och lila. Under den kakifärgade västen hålls brösten upp av en alldeles för liten topp i orange. Jag skyndar mig in i bussen liksom övriga uppskrämda turister. Vi sitter raka i ryggen och stirrar rakt fram utan att våga ställa en enda fråga. Kommendanten går från säte till säte och samlar in offergåvan. Förvirring uppstår när en instabil passagerar inte vill köpa returbiljetten direkt. Han köper en returbuiljett.

Lakka 1
Lakka, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Byn Lakka är väl ordnad och många är de skyltar som talar om för seglare var de ska slänga sitt avfall. Inte är det i soptunnorna inne i byn i alla fall. I den mintblå bukten utanför håller sig seglarna på avstånd rädda för att slänga soporna i fel behållare. De ligger utspridda som små vita pastiller i en blå curacao.

Jag hör inte Gullbritt ropa någonstans så jag gissar att de har kryssat iväg mot nya äventyr. Längs med kusten går en stig till två små stenstränder där du kan låta din lekamen sänkas ner i det stora blå. Idag är det ingen som vill sänkas här och jag hittar en till skylt där det står att seglarna måste slänga sitt avfall i behållarna utanför byn.

Lakka 2
Lakka, Paxos. (Foto: Markus Olsson)

Lakka är charmig, vacker, ordnad och polerad. Hon är värd sitt besök men jag föredrar att bo i Gaios där hamnen ligger. Här är det mer rörelse i början av juni. Hit kommer fler resenärer från Korfu för att betala 10 Euro för en gyros och det är en bra punkt att utgå ifrån för att ta sig runt på Paxos. Visserligen kostar en gyros 3,5 Euro i Lakka men vad är väl enbart en Gyros?

Ytterligare en natt har förlöpt och jag har fått resans första moskitobett. Det kliar. Det kliar jättemycket.

Idag ska jag och mitt moskitobett åka till Antipaxos över dagen för att se om vi får uppleva den sinnesbild jag har av paradiset. Min granne utan tröja tänker göra samma sak fast det förstår jag inte förrän efter att jag har lämnat honom sittandes på sin balkong för att förvånansvärt nog möta honom nere vid den blå-vita kajutan som för 15 Euro ska köra oss till paradisön.

Båtresan tar knappt 30 minuter och vi lägger till vid Vrika Beach. Och ja, det är en förlovad ö. Och ja, vattnet är pecis så där klart som jag hade föreställt mig, och ja, vattnet är precis så där Vicksblåfärgat som jag har trott och ja, sanden är så där gyllenvit som jag har målat upp framför mig. Vad jag däremot inte hade föreställt mig var hur brutalt grön Antipaxos också är. Vitt, blått och grönt.

Vrika Beach Antipaxos
Vrika Beach, Antipaxos. (Foto: Markus Olsson)

Min granne försvinner snabbt uppför en stenig stig med sina grå tubsockorna uppdragna till knäna medan jag stannar kvar en stund vid Vrika Beach och samlar intryck. I en kvart. Sedan trampar även jag uppför den knaggliga leden, men med svarta ankelstrumpor som bara når till... ja anklarna. Jag vandrar uppför och känner av hur ryggen protesterar tills spåret ändrar riktning nedåt och efter ett tag når jag Voutoumi Beach.

Voutoumi Beach Antipaxos
Voutoumi Beach, Antipaxos. (Foto: Markus Olsson)

Hon är lika magiskt vacker som Vrika Beach och här samlar jag intryck i 30 minuter innan jag lunkar tillbaka till ursprungsstranden och lägger mig ner med en duns i den vita sanden. I fem minuter. Sedan hoppar jag i det något svala, klara havet och tumlar runt en bra stund. Moskitobettet kliar mindre nu men påminner mig konstant om att jag inte är ensam på den här resan.

Tiden tickar så sakteliga på och jag hamnar i en slags trans genom att bara sitta och titta på allt det vackra. Vissa menar att befinna sig i trans är ett pyskotiskt tillstånd. Jag är gärna i ett psykotiskt tillstånd. Jag är gärna på Antipaxos med min karakärsavvikelse för att kunna njuta och för att kunna försvinna bort från vardagen en stund.

Nu är jag dock tillbaka. Tillbaka på mitt boende för att pyssla lite grann innan kvällen gör antåg och jag ska avnjuta den sista middagen på Paxos för den här gången. Imorgon bär det av mot Korfu och nya intryck.

Copyright 2019 mittgrekland.se  |  Om mittgrekland.se  |  In english  |  Kontakt  |  Web: NyWeb